Gravitationens effekter på packning

Jag var ensam på vandring i Lofoten och hade valet mellan att gå 2 kilometer tunnel eller ta mig upp på fjället. Jag planerade en rimlig väg upp (< 45°) till ett pass där allt planade ut, men halvvägs fram dit hittade jag en inbjudande bäckfåra att följa upp. Jag valde den då det var tät björkskog i det övriga området, trots att det var mycket längre norrut än min planerade rutt. Det ledde till att jag snabbt kom upp på rätt höjd (300 höjdmeter upp), men också att stigningen blev markant brantare än planerat. Detta insåg jag inte förrän jag stod på en samling grästuvor som inte hade något egentligt fäste i klippan under.

Därifrån kunde jag varken ta mig upp eller ner, För att få bättre kontroll lämnade jag mina vandringsstavar vid ett träd som jag kunde nå, men inte ta mig till, och försökte hitta en väg ner. Det gick inte och slutade med att vegetationen under fötterna tappade greppet och jag gled ner cirka 3 m. Detta hände 2-3 gånger innan jag var på någorlunda säker mark igen. Varje gång detta hände dök möjligheten upp i huvudet att det kanske inte skulle ta stopp den här gången.

Eftersom jag redan hade tagit all höjd kändes det rimligaste att försöka ta sig söderut till passet istället för att gå ner till tunneln igen. Jag hittade därför en enklare väg upp ett tjugotal meter, lastade av packningen och hämtade stavarna uppifrån, något som var enklare. Därefter skråade jag söderut.

Olyckligtvis kom det fler bäckraviner. Den första kunde jag traversera utan några större svårigheter, men nästa innebar lite mer involverad klättring nedför en avsats. Jag hade inget rep att fira med, så jag valde att helt enkelt släppa ner packningen till en liten plattform tre meter ner innan jag påbörjade nedstigningen. Stavarna gick alldeles utmärkt, men när ryggsäcken landade studsade den till och flög nedför branten. Efter ett trettiotal meter slets rullstängningen upp och allt innehåll spreds ut över terrängen.

Det är en alldeles magnifik syn att så tydligt se ens planer bokstavligt talat fara iväg ifrån en. Jag tog mig ner och började samla ihop allt. Tack vare att det var i en bäckravin hade allt farit i fallinjen, men det var utspritt i längdled, sorterat i densitet. Förvånansvärt nog hittade jag nästan allt, till och med mitt svarta lilla tändstål, och alla delar till mitt Trangia Mini, förutom den lilla plåten med varningen "Achtung heiß". Länge trodde jag att jag hade förlorat mitt tält, men det fann jag 250 (!) höjdmeter ner, med enbart några jack i packpåsen. Sovsäcken, det med absolut lägst densitet i packningen, var dock spårlöst försvunnen. Det, i kombination med att min vattenflaska var helt sönderslagen (Nalgene går tydligen att ha sönder) gjorde att jag valde att avbryta vandringen och gå till närmsta busstation (fantastiskt nog bara 1 kilometer bort med den ena av dagens två bussar gåendes inom en halvtimme) för att ta mig till Narvik. Ett hedervärt omnämnande får Trangias säkerhetsflaska på 1 liter, som klarade sig med bara några kosmetiska repor.

I Narvik lade jag mig på en bänk på tågstationens norrsida och värmde mig med hjälp av midnattssolen genom natten, i frånvaro av någon sovsäck.

Skrämmande var det (dock mindre skrämmande än det borde ha varit), men nu respekterar jag branter, och nog tror jag att jag blev lite vuxnare i veckan alltid.

This article is my 8th oldest. It is 564 words long