Hälleskogsbrännan

I norra Västmanland bröt det under sommaren 2014 ut en stor skogsbrand. 13 000 hektar skog blev på några dagar totalförstörd och Sverige fick be om internationell hjälp för att få elden under kontroll. Numera är en del av området ett naturreservat. Jag bestämde mig för att ta mig en titt på hur det såg ut däruppe.

Skogsbrandsrotvälta

Jag körde upp över Skålby. Det är trevligt att ta de riktigt små vägarna ibland, och det var jag inte ensam om att tycka. Mängder av människor hade tagit sig ut för att cykla, gå samt plocka bär och svamp. Strax efter Ramnäs var den första skylten in till brandområdet. Det fick mig att inse hur stort reservatet var; jag hade då en knapp mil till infarten jag siktade på. Att reservatet dessutom bara täckte halva området gjorde inte saken bättre. Det är en sak att veta hur stor branden var, en annan att förstå det.

Varning för fallande träd

Vid Virsbo svängde jag in. När man kör in på området ser man flera skyltar som varnar för fallande träd. I skogsbränder brinner nämligen inte själva stammarna, utan bara undervegetation, kvistar och grenar. Kvar står stammarna, döda och med sönderbrända rötter. Det är bara en tidsfråga innan de faller. Som en säkerhetsåtgärd var det gator uppröjda längs med vägarna i reservatet. I övrigt låter man naturen ha sin gång. Jag parkerade strax före själva brandområdet och gick in. På bara några meter gick träden från att vara välmående till att stå helt brända och kala. Kontrasten mot marken var stor. Där hade gräs, rallarros och hallon dragit nytta av den näring som branden återbördat till marken. Det var ibland svårt att gå någon annanstans än dit vägen tog en då gräset hade växt till svårforcerade proportioner.

Rallarros

Tog man sig ändå ut i skogen knastrade det om fötterna av alla torra grenar och man blev snabbt sotig. Jag bestämde mig snart till att gå längs vägen istället. Den tog mig till Björktjärnen, där en skylt uppmanade att man skulle ta ett kort och dela med sig av på sociala medier, nu när allt har blivit en reklamkampanj. Det blev ett foto ändå innan jag gick vidare. På ett hygge slog jag mig ner och åt hallon. Det var så fullt av dem att man inte behövde flytta på sig över huvud taget.

Hallon

På vägen tillbaka mötte jag några lokalbor vid Björktjärnen. Då fick jag veta att det hade stått ett fritidshus på platsen. De stående träden skapade en illusion om att förstörelsen ändå var ganska begränsad, men det tidigare huset visade på motsatsen. Det fanns inte ett spår kvar av det. Trots att jag visste att det hade stått på platsen kunde jag inte avgöra var. Jag såg bara skog och en sjö.

Nödskott

Det berättades också för mig att det jag tagit för mistlar i björkarna var så kallade nödskott. Trädet i sig var dött, men de sista levande kvistarna gjorde vad de kunde för att fröa av sig. Jag påpekade att hela området var väldigt dystert och fick till svar att jag skulle ta en titt på området utanför reservatet om jag ville se dystert.

Kalhygge

Sagt och gjort, väl tillbaka vid bilen svängde jag norrut mot Ängelsberg. Några kilometer norr därom gick vägen genom ett enormt kalhygge. Det var helt renplockat. Längre ner låg sjön Flyten, men den hade elden inte tagit hänsyn till, gnistor hade spridit elden rakt över sjön. På den sidan hade man dock haft branden under kontroll.

Trots den katastrof som branden var skedde den på bästa möjliga ställe. Det fanns bara ett bostadshus i området och ingen större väg gick genom brandområdet. Dock bodde flera väldigt nära. Jag såg vid ett tillfälle ett bränt område på ena sidan vägen och en gård på den andra.

Skogsbrand

På vägen hem la jag märke till att alla träd var gröna, något som man annars tar för givet. Det känns väldigt bra att sådana här bränder är väldigt sällsynta idag.

UPPDATERING: Tydligen gjorde branden så att flera hundra gamla kolmilor upptäcktes då de började glöda igen. Skogsbränder verkar alltså vara ett bra, men något otippat verktyg för arkeologer.

This article is my 4th oldest. It is 682 words long, and it’s got 0 comments for now.