Ingen skam å snu

Det kan tyckas lite underligt att starta sin nya blogg med en post-mortem, men eftersom min mobil har vibrerat i snart två dygn med (mestadels obesvarade) frågor om vad som har hänt är det nog lämpligt att här ge en förklaring.

Smygehuk - Ammarnäs

Den 30 april 2016 klockan 23.00 startade jag en vandring från Smygehuk i Skåne. Målet var att ta sig till Treriksröset till fots. Min syster skulle gifta sig lördagen den 21 maj, och för att jag skulle kunna ta sig till hennes hemort på ett rimligt sätt hade jag bestämt att jag skulle komma till Nora under kvällen på torsdagen och ta bussen fredag morgon. Det var ett ambitiöst mål som innebar att mina första veckor skulle bestå av dagsmarscher runt ett maraton vardera. Det var en ordentlig utmaning, men jag gillar utmaningar, iallafall de jag själv har gett mig själv. Dessutom innebar det att jag relativt sett skulle kunna ta det lugnt under den senare delen av vandringen; jag hade ju trots allt ända fram till den 15 augusti på mig.

Jag kom inte till Nora under torsdagen. Istället tog jag tåget hem från Kopparberg, två dagsmarscher efter Nora, på tisdagskvällen, två dagar tidigare än planerat. På leden var mina kartors markerade dagsetapper inte utmaningen, de var minimikravet. Jag ångrar inte att jag startade med det tempot jag gjorde, att gå så långt dag efter dag har en tjusning som de flesta aldrig får uppleva.

Efter Nora var mina planerade etapper kortare, och till att börja med gick jag också kortare. Men då meningen med vandringen, utöver att jag skulle få se Sverige, till en stor del bestod av att jag skulle få utmana mig själv justerade jag snart upp etapperna till en nivå som låg på ungefär samma sträckor som jag gått under mina första veckor. Jag trivdes med det. Tillfredsställelsen man känner när man slår läger på kvällen och tänker på hur långt bort dagen började är svår att slå.

Jag ber att få upprepa att jag trivdes med det. Men precis som alla sorters vandringar innebar det här sättet att gå på en del uppoffringar. Jag tog mig naturligtvis fortfarande tid att prata med de jag mötte utefter vägen, och att låta mig bjudas in i deras hem om de var på det humöret. Men ibland fick jag prioritera att ta en kortare väg än en annan som kanske hade varit mer intressant. Ibland gick jag sent efter läggdags för att komma fram till dagens mål. Jag njöt fortfarande av det, men fokuset på Målet ger ett visst tunnelseende. Den som har varit i fjällen kan intyga att nästan varje fjäll har sin egen skönhet, men den skönheten försvinner till en viss del om fokuset är att lägga så många av dem bakom sig innan dagen är till ända. Det blir bara ännu ett fjäll att gå runt, över eller förbi, helst inom tre timmar.

Det här var inget jag tänkte på förrän jag någon mil innan Hemavan upptäckte att jag hade kunnat spara flera timmar på att gå över Tärnaby istället. Jag hade kunnat vara i Ammarnäs på lördag förmiddag istället för att komma dit på eftermiddagen. Det här var något jag verkligen grämde mig över, men jag insåg hur fel det hade varit att prioritera den kortare vägen framför Hemavan, som har områdets mest majestätiska fjäll precis runt hörnet.

Trots att jag insåg det här hade jag ingen tanke på att avbryta när jag vaknade vid Tärnasjöstugan på lördag morgon. Jag var bara 20 år gammal och hade hur många somrar som helst på mig att ta det lugnt i fjällen. Men under dagen växte något som stugvärden i Syterstugan hade sagt i förbifarten under ett samtal kvällen innan, en fjellvettregel, "det er ingen skam å snu". Den innebär att man ska anpassa sin tur efter väderförhållandena, men jag fann den applicerbar även under andra förhållanden.

Framåt klockan 11 väcktes tanken för första gången i mig att jag faktiskt kunde vända om i Ammarnäs. Jag har bra minne och visste därför att bussen inte gick förrän på eftermiddagen. Dessutom visste jag exakt hur man tog sig hem därifrån, något jag gjorde för mindre än ett år sedan, en hemresa som förtjänar ett alldeles eget blogginlägg som den troligen aldrig kommer att få. Jag försökte ringa min diakon för att prata om mina tankar med någon, men jag låg i radioskugga, så jag fick lov att gå ensam med mina tankar. Vid 12.55 kom jag fram till vägs ände vid Tjulträsk och hade i stort sett avfärdat tankarna om att bryta. Tre minuter senare satt jag i baksätet i en bil mot Ammarnäs.

Det var alltså inget genomtänkt beslut att bryta, men jag tror att det var ett korrekt beslut. Själv är jag inte missnöjd över huvud taget med vad som blev av min vandring, det är något jag kommer att bära med värme resten av mitt liv. Jag och fjällen är inte heller klara för i år, Sarekkartan ligger utbredd på bordet bredvid mig här i min systers hus i Stockholm. Den här gången ska jag göra det på rätt sätt, på en fjällvandring ska det finnas tid för att springa en kilometer nerför en jokk för att fota ett vattenfall.

Jag vill gärna pröva att gå långt igen, kanske senare i livet. Men den gången vill jag nog gå en mer trafikerad sträcka, eller kanske med en vän. Jag tror att det har två fördelar, dels får man möjlighet att odla relationer som håller längre än två timmar, dels tror jag att en mer social tillvaro funkar alldeles utmärkt som en broms som får en att njuta mer av omgivningarna.

Har du uppskattat att läsa det jag har haft att dela med mig kan jag rekommendera dig att fortsätta titta in här lite då och då (den gamla hemsidan kommer att ligga kvar på https://sv.gonehiking.se/ om du saknar den, jag ska ordna en länk dit när jag får tid). Livet tar inte slut bara för att en vandring gör det, och jag har många drömmar kvar att nå. Kanske händer inget på ett tag, kanske händer det imorgon. Vi får se, håll koll helt enkelt.

Allt gott, Aron Widforss

This article is my oldest. It is 1027 words long, and it’s got 1 comment for now.